Oxelösunds första masugn

Idag för hundra år sedan, den 28 juni 1917, invigdes Oxelösunds järnverks första masugn med tillhörande koksverk. Tillkomsten av en masugn vid Östersjöns vatten har både danska, finska och franska inslag.

Det var fyra ingenjörer som tillsammans kom på idén att det vore gynnsamt med tackjärnstillverkning i Oxelösund. Dessförinnan var Oxelösund sedan 1870-talet en betydande hamn för utforsling av kol och malm från Grängesbergsgruvorna. Hamnen med kol- och malmupplag ägdes av Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund som även ägde Grängesbergsgruvorna. Oxelösunds betydelse låg i den djupa hamnen, som under största delen av året var tillgänglig för djupgående fartyg. Vid hamnen fanns därför upplagsplatser för malm och kol.

Att bygga med slagg från grunden

”Man tager vad man haver” behöver inte endast vara ett uttryck som är giltigt inom kokkonsten, utan kan även gälla för alla mänsklighetens försök att anpassa sig till omgivningen med hjälp av nya påfund och uppfinningar.

Framställning av järn och stål har alltid skapat en mängd olika restprodukter. Omkring masugnar och smedjor har legat högar med slagg, resterna från järntillverkningen sedan järnet i malmen skiljts från gråberget. Sedan åtminstone medeltiden har dessa slagghögar varit en resurs lätt tillgängliga för att användas till enklare byggnadsändamål, t.ex. att lägga ett golv eller ett tak.

Malmsmide

SSAB, LKAB och Vattenfall har nu annonserat om att man har siktet inställt på att försöka producera stål med hjälp av vätgas som reduktionsmedel i stället för kol och på så sätt undvika masugnsprocessen med dess koldioxidutsläpp. Men att tillverka järn och stål direkt från malmen utan att behöva gå via smältning i masugn har länge varit en dröm för många metallurger.

De gamla direkta järnframställningsmetoderna, bl.a. så kallat rännverkssmide, där den smälta malmen gick direkt till smidning hade varit exempel på sådana metoder. Dessa var emellertid inte lämpade för större industriell tillverkning. Men de gav hopp om att det skulle vara möjligt att i större skala kunna tillverka tillräckligt gott järn och stål utan masugn. Detta var i återkommande perioder ett hägrande mål för 1700- och 1800-talets metallurger.